Timetobraidyourhairbroads

Början på en ny vecka och äntligen får jag lite tid för mig själv igen. Har känt att det har varit aningen påfrestande att hela tiden känna att man hela tiden måste anpassa sig efter någon annan. Men men. Gick upp i tid idag för att hinna dricka mitt kaffe innan skolan. Packade i ordning mig och åkte sedan in. Var grymt stolt över att jag hade lyckats så bra med läxan, men hade ju också lagt ner ytterligare 489038 timmar på den. I skolan fick vi en snabbkurs i "elevations", vilket innebär att man lär sig förtydliga sin floor plan med att skissa enskilda väggar som annars kan vara svåra att utläsa. Jag är så exalterad över att snart vara klar med alltihopa! Att få visa Janice, som ju faktiskt är min klient, ska bli så kul!

På vägen hem satt jag på the T när en snubbe vid namn Ben (ja, han påminde rätt mycket om Lost-Ben, nice va?) kom fram och frågade lite diskret om han kunde få ställa sin portfölj på den tomma lilla ytan bredvid mig. Efter mitt: "Visst!", slänger han in: "I like your braid!". Hmm.. va? Har ni hört en fulare raggningsreplik? Mitt svar blev lite sådär kitchigt: "Thanks, maybe you should try it yourself some time?" samtidigt som jag hade svårt att hålla mig för skratt, vilket jag direkt märkte att resten av den fullproppade vagnen också hade. Det hade nämligen varit helt knäpptyst innan han började prata med mig, så det var inte så konstigt att alla satt på helspänn och lyssnade. Jag hade gjort samma sak. Hur som helst så stod han där och babblade på om en massa skådisar jag aldrig hade hört talas om, från vilka han hade fått inspiration till sitt korta snagg. Jätteintressant. Ni vet hur det kan kännas ibland, när man nästan ser sig själv i någon annans ögon, på några meters avstånd. Som en film, där man betraktar situationen utifrån. SÅ intresserad var jag av att lyssna på hans snabba New-York-dialekt-sluddrande. I. Alla. Fall. Kom vi någonstans in på att jag var från Sverige och så säger han: "Hur har du det?". Ha ha. Sedan, ännu mer imponerande, viskar han i mitt öra: "Du är söt!" Uurrk. Well, han har åtminstone fantasi, I give him that much. Eller kanske inte..

Jag lärde honom något mer användbart, nämligen: "Jag spelar saxofon" och lånade honom min penna för att han skulle kunna anteckna det. Men lite diskret sådär, 2 minuter innan hans stopp säger han: "...and your number is?". Suck! På allvar, hur säger man: "Nej tack, du är obehaglig!" för att sedan fly fältet utan att vara otrevlig? Snälla ge mig en bra replik innan jag skämmer ut mig ännu en gång inför en tågvagn full med oj-det-här-var-det-närmsta-jag-har-kommit-real-action-på-flera-veckor-åskådare. På allvar, vad är det med mig och the T?! Detta är andra gången på en månad som skumma män ber om mitt nummer. Okej(!) om det var heta män. Men nu är det bara obehagligt.

När jag kom hem såg jag mitt nya schema - 25 timmar denna vecka! Woho! Nästan semester ju :)

Ja, okej. Jag erkänner. Flätan är grymt oemotståndlig!

* * *

NOTIS
Den skumme mannen stal min penna!