Vad kan jag säga. Underbar konsert! Vi kom dit vid 7-tiden då spelningen skulle börja, men insåg snabbt att det var två förband och att Justin förmodligen inte skulle börja förrens vid halv 10 tiden. Så vi passade på lämnade puben med två jättekryss på händerna (jamenvisst, vi är faktiskt minderåriga) för att gå och införskaffa... en kamera! Jess hade nämligen fått i uppgift att ta med sig sin digitala, men efter 2 kort sa den: "nej tack, inga mer" och vi dog av besvikelse. Självklart, bara för att världens är ond, hade hon glömt att sätta i minnsekortet. Så vi gick, i desperationens hetta, till CVS och letade efter ett minneskort, men insåg att det var för dyrt för att vara värt det, så det slutade istället med att vi köpte två engångskameror. Jag vet inte hur längesen det var jag använde en sådan. Förmodligen aldrig. Men bättre än ingenting ju! Vi tog kanske... 10 kort. Ha ha. Lätt värt det!
Efter det passade vi på att äta lite på ett Mexicanskt ställe som roade sig med att ha onsdagstriviaquiz för alla studenter som säkert kommer dit varje dag eftersom det ligger granne med Boston University och skolmat är ju sämst, det vet vi alla (hmm). Vi beställde varsin tacosallad som var grymt god och blev under tiden inspanade av Jake Gyllenhaal och hans vänner. Jag skojar inte, han var så sjukt lik att det nästan var omöjligt!
Vi hann tillbaka i tid för att hinna se ett av förbanden - samt hamna bredvid Jake som sedan spanade in oss resten av kvällen. Ofta han skulle dit liksom, men men. Komiskt. Brittiska (och världens hetaste) Sam Bradley och hans kanadensiska band var i alla fall grymma! Deras scennärvaro och flörteri med publiken (d v s: oss) var oslagbart! Fast det tänkte vi inte då, eftersom vi längtade så efter vår hjälte Justin.. Men jag måste säga att trots att han är en av de bästa sångare och låtskrivare jag vet, så blev vi otroligt besvikna efter hans uppträdande. Han var verkligen sämst på scen, blyg nästan. Hur inne i musiken som helst (egentligen bra) men noll scennärvaro. Han blundade i princip hela tiden och det var svårt att se om han nu inte blundade med tanke på att han är halvjapan. Men men. Fantastisk spelning ändå! Det är ju ändå Justin Nozuka! Hade i och för sig gärna önskat mig hans lätt bästa låt "Oh, mama", vilket vi inte fick, men annars: grymt! Detta kommer jag att leva på länge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar