Camilla goes Blog: Minförstathanksgiving

Vi kom fram runt 12-tiden till uncle Bob's och aunt Chris' never-ending-gigantiska hus i Noshua, New Hampshire. I trädgården sprang alla Anas kusiner plus x andra barn runt och spelar football (en Thanksgiving-tradition) och i dörren möts vi av värdparet och Scotts andra bror uncle Richard och hans fru aunt Nancy. Dagen spenderades främst i köket (konstigt nog med tanke på att Thanksgiving ju handlar om just mat) med appetizers och drinkar. Men någon timme efter att vi kommit bestämde dock jag och min familj att det kunde nog sitta fint med en liten promenad. Så vi tog Ana i handen och gick en mysig liten tur som vi spenderade med att trösta Scott för att han inte har en lika stor trädgård som husen vi gick förbi hade samt det spännande samtalsämnet: om-en-vecka-åker-vi-till-Florida. När vi kom tillbaka passade vi på att passa lite footballs (ja, någon gång ska ju vara den första...) och sedan gå in för att skåda uncle Bob stoppa sin berömda kalkon som han sedan grillade på grillen.

Efter ytterligare några timmar med att skala 5 kg potatis (trots att vi tydligen bara behövde 1,5 kg), dricka Scotts 10 noggrannt utvalda viner, titta på viktiga footballsmatcher på teve,spela biljard, äta ännu fler aptitretande appetizers, spela familjespel (där Janice blev på otroligt bra humör för att hon spöade en 9-, 10- och 12-åring i Scrabble), leka med Toby, världens näst gulligaste katt, göra Janices fantastiska stuffing med tranbär och äpplen samt lyssna på mysmusik så var det dags att skära upp 10-kiloskalkonen och sedan äta! Efter min första bordsbön ever och lite tacktal högg vi in! Hur gott som helst! Kalkon, gravy, stuffing, sallad med pecannötter, tranbärssås, potatisröra för mig och baconpotatisröra till övriga. Mums!

Sedan tog vi en liten paus i ätandet och i väntan på efterrätterna satte vi oss framför brasan ute på verandan och vänta lite nu... åt lite till! Nämligen: grillade marshmallows och min allra första smore. Jag trodde att det skulle vara rätt äckligt faktiskt. Och den första var det! Men inte den andra och tredje... Hihi. Sedan (som om vi inte redan var lika stuffed som den stackars lilla kalkisen) åt vi paj! Äppelpaj! Pecanpaj! Pumpapaj! Men jag höll faktiskt igen lite och nöjde mig med min första och godaste bit pumpapaj någonsin! Mmmmm! Kusinerna badade utomhusjacuzzi och jag och Ana spelade spel. Sedan tittade Scott på Up tillsammans med barnen och jag och de vuxna beskådade Katherine Heigl och Gerard Butler OnDemand i The ugly truth. Pretty lame actually. Det enda som var roligt var att se hur förskräckta auntsen blev över det ovårdade språket i filmen.

När filmen och de karamelliserade popcornen var slut insåg vi att vi var rätt döda och att det enda vi nu hoppades på var att vi skulle orka röra oss till sängarna. Rätt tidigt blev det, men vad kan jag säga. Innan 12 hade nog de flesta däckat av matkoma och jag måste säga att jag också just därför sov fantastiskt gott i Harry-Potter-rummet (även kallat gästrummet eller skrymslet under trappan).

På morgonen vaknade jag rätt tidigt, konstigt nog, och lagade de efterlängtade svenska pannkakorna till herrskapet. Det tog sin lilla tid att med först världens klibbigaste stekpannor och sedan världens största non-sticky pannor laga pannkaksfrukost till 11 hungriga (ja, redan!) amerikanare. Men det var det värt! Jag blev nämligen grymt poppis och även fast de hädade pannkakslagen och hade på jordnötssmör, jelly, grädde, glass, sirap och jag-vet-inte-vad så var jag glad. I love Thanksgiving!