Ettmysteriumhardyktupp

Igår var planen att ta med Jessica in till Boston för att visa henne hur vacker staden är.. Det gick ju bra. Det slutade snarare med att jag visade henne vilken underbar shopping som går att åstadkomma där. Men det gjorde egentligen inte oss något, bara våra plånböcker. Vi hittade grymma kap på DSW (som är den bästa sko-, väsk- och accessoaraffären around), Payless (sjukt billiga skor) samt Marshalls (Skor, kläder och allt annat du kan tänka dig). Vi fick avstå från att kika in på H&M (kul att se utbudet bara) eftersom vi inte längre vågade lita på vare sig varandra eller oss själva + att Shukri fick ont överallt och underinget av att bära alla sina kassar! Men huvudsaken var att ha en kul ledig dag, och det hade vi verkligen! Lunchen åt vi på ett litet sandwich ställe nära City Hall (rekommenderas för fattiga människor) och det efterlängtade toabesöket stal vi på Macke Donken. Middagen, i form av kanske världens godaste kyckling-taco-tallrikar, tillagade vi hemma hos Jess och filmen för kvällen blev den supersämsta grek-filmen My Life in Ruins, av samma personer som gjort Mitt Stora Feta Grekiska Bröllop. But what can you do? Jag och Jessica hyr tydligen alltid sämst filmer... Mysigt ändå! Pyjamasparty!

Innan vi åkte dock, hade jag ett rätt komiskt skype-samtal med min fader. Det började med att han ringde och höll upp ett papper i kameran samtidigt som han såg lite lurig ut. "Ser du vad jag håller i?", "Hmm.. nej pappa. Vad är det?". "Det är ett brev till dig som jag ÖPPNADE. För jag öppnar ALL din post! Det är ett handskrivet brev adresserat till din gamla Linköpingsadress. Ska jag läsa det för dig?". Luriga pappa, jag har ju sagt att han gärna får öppna min post (som om jag får mycket), vem ska annars göra det? Men handskrivna brev? Det kunde ju vara något fantastiskt, roligt, privat! (Eller inte..) Det roliga är i alla fall att i detta handskriva brev står det något i stil med:

"Tja, Camilla. Jag har försökt ringa dig, men numret som står på Eniro funkar inte så jag skickar ett brev istället. Jag hittade din väska/sminkväska på tåget till Märsta fredagen den 2:a oktober. Hör av dig! / Markus Ahlmén"

Liksom... va? Komiskt nog är det första jag tänker när pappa hade läst klart: "Men! Va? Åh nej! Har jag tappat min väska?" Men sedan trillar såklart poletten ner och jag inser att jag ju inte alls tappat någon väska. Jag har ju förfasiken inte ens varit hemma på över 3 månader! Så tillsammans börjar vi spekulera över vad detta kan vara för trix och det enda vi kommer på måste vara att någon på något vis kommit över mitt leg och sedan tappat det. Typ? Skumt värre! Jag hade det ju hemma i mitt rum.. Eller? Vem är boven? Detta måste undersökas närmare..

We're on our way, from misery to happiness today.. Aha aha aha ahaaa!

Någon som känner igen handstilen!?

* * *

NOTIS

Har ni någonsin hört talas om en blogg som varit så poppis att den till och med har printats ut på papper?

Nu har ni! Min farbror var så gullig och skulle skriva ut min blogg till farfar som inte har något internet hemma och vill så gärna veta hur jag har det här borta. Hur slutade det? Ja, 80 sidor senare tog pappret slut...