Camilla goes Blog: 6down6togo

Idag invigde jag mina nya termobraller då jag tog med mig Ana ut och åkte pulka i the Purple Park. Galen backe som var helt genomfrusen. Gick hur snabbt som helst nedför. Wooh! Försökte att få med oss Alina och hennes ungar ut (de bor ungefär… 10 meter från backen) men det var omöjligt av diverse anledningar. Så efter några timmars pulkaåkande hälsade vi på dem där hemma istället. Mysigt. Kom i lagom tid för att Ana skulle kunna hjälpa till att slicka Brownie-smets-skålen, leka kull, måla ormar och för mig att komma på ungarna med att smygtatuera sig inne i badrummet. Kul att Ana kommer så bra överens med Alinas tre ungar! Alltid lika skönt med play dates så att man slipper leka själv med ungen i timtal och tvinga hjärnan till det uttröttande "Jag-är-4-år,-Jag-är-4-år,-Jag-är-4-år,-Tänk-som-en-4-åring!"-modet.

Eftersom det idag är den 7:e, så innebär det att det också är mitt och Julias officiella 6-månaders-jubileum (och då menar jag på ett positivt sätt och inte på ett "yes, ena halvan avklarad, snart får vi åka hem!"-vis, för att besvara frågan som Brad ställde lite sådär retfullt då jag nämnde att vi skulle fira). Vi bestämde oss för att gå ut och äta och passade samtidigt på att låta Lena och Gillis (Julias mama och bror, inte mami och hund - som folk annars brukar tro…) få uppleva den ultimata Cheesecake Factory upplevelsen. Som vanligt kunde jag inte låta bli att beställa "mitt vanliga" Chicken Madeira och jag frossade till och med i mig en hel cheesecake bit. Denna gången: originalet! Lätt bäst hittills (tro det eller ej..). Under middagen hade vi trevliga samtal, varav ett skulle kunna stämplas med rubriken "Svenska hollywood fruar". Jag själv hade varken sett eller hört talas om serien innan men av samtalet att döma låter det som om den är rätt så poppis hemma i Sverige. Ursäkta att jag frågar, men; va?! Jisses, vad ni måste vara uttråkade om det är sådant ni sysselsätter TV-kvällarna med (själv röstar jag självklart på: "Halv åtta hos mig"-kvällar med min papa). Det låter ju förfärligt tragiskt! Alla dessa försvenskade reality-serier. Usch. Jag skäms. (Jag kan nästan sätta tusen spänn på att en särskild Mulle känner sig träffad.. har jag fel? Haha.)