Nubärdetavvilketkaos

Dagarna innan avfärd var helt galna!

Jag hade miljoner grejer att göra fastän jag hade försökt att inte spara allting till sista sekund som jag annars alltid lyckas med. Hann jag med allt? Nej då. Efter en runda på stan där jag växlade pengar, träffade flera vänner för att säga hejdå samt köpte en adapter och diverse svenskt godis att ta med hade tiden gått så snabbt att dagen nästan var slut och jag hade packning för ett år kvar. Men vad packar man då? En väska på 22 kg ska alltså räcka - hmm.

Hur som helst så slängde jag ner lite av varje, träffade min älsklingsmulle för sista gången (usch vad hemskt det låter.. jag kommer sakna dig sjukt mycket) och tog ett sorgsamt farväl av Jonas och Elin (+ Andreas såklart) . Kom hem halv 1 på natten packade resten och sov två timmar, gick upp vid 4 och skulle åka vid halv 6 ungefär. Tro mig, jag gick pappa på nerverna när jag försökte samla ihop mig och mina prylar innan vi kunde åka.

När jag kom ut till bilen såg jag Sushi sitta utanför en av bildörrarna och se olycklig ut. Insåg snart att hon faktiskt hoppat upp i bilen när ingen såg och lämnat små tassavtryck på sätet. Hon ville nog åka med :) Men så efter att vi äntligen satt oss i bilen insåg jag dock att jag, ehm, glömt att skriva ut e-biljetten till flyget. Kan ju vara bra att ha? Mhm - så det sprang jag tillbaka och gjorde...

Vi hämtade upp Cat på vägen som hade kaffe med sig (mmmm!) och sedan mami och Lisa i Årsta. Sedan satt vi hyfsat tysta i bilen på väg till Arlanda. Men väl där var det (efter att jag växlat nya pengar eftersom jag såklart glömt de andra hemma) dags för incheckning.

- Hej, är det du som är Camilla?

Och efter ett "Ja, det är jag" ser jag Julia för första gången! Världens gulligaste tjej som vid första anblicken speglar både min förväntansfullhet och nervositet av att äntligen få åka iväg. Ett snabbt och självklart jobbigt ajöken till våra föräldrar senare är vi på väg!

Resan går hur snabbt som helst. Jag och Julia babblar på om oss, våra liv, våra hostfamiljer, våra förväntningar, mm och 8 timmar känns onekligen korta även om vi suttit spikraka, nästan framåtlutade, p g a värdelösa flygplansstolar. Vi landar kl 11.00 local time, väntar på Au Pair in America-tanten som ska ta emot oss, väntar ytterligare 3 timmar på 24 tyska, otroligt sega Au Pairer som ska dela buss med oss och glider därefter äntligen vidare till hotellet i Stamford, New York.

Första anblicken av våra liv det närmaste året.

På väg till hotellet, New York i bakgrunden!
Känslan av förväntansfullhet i magen är obeskrivlig.

Diverse tyskor i bussen.

Jag och Julia, snygga efter en lång och tuff färd...

* * *

CITAT

Jag och mamma kramas adjö och jag säger:

- Jag lovar att höra av mig så snart jag kan.

Tystnad.

- Ja, du får ju självklart göra som du vill. Bara du inte gör något du ångrar sen.

- Ehm, va? Vad är det för ett svar? Vad tror du egentligen att jag sa?
- Vadå? Sa du inte: "Jag lovar att hålla mig så smal jag kan"?