Camilla goes Blog: Äntligenfårjagträffafamiljen

Idag var sista dagen av orienteringen. Visst, det var sorgligt. Jag har ju lärt känna så många nya personer och de flesta kommer jag förmodligen aldrig att träffa igen. Men istället för att fälla tårar körde vi på ett "see you later", som amerikanarna alltid gör :) Dock var det trist att säga hejdå till Julia och Linn. Julia ska ju till San Fransisco och Linn till Washington DC, så det lär ju dröja innan jag träffar dem igen. Men det är självklart kul att ha kontakter på andra platser så att man har anledning att resa runt lite!

Runt 3-tiden bar det av i bussarna på väg mot tåget. Både spännande och aningen nervörst med tanke på att vi snart skulle få träffa våra familjer för första gången! Efter aningens strul med förseningar, felangivna spår, förvirrade au pairer, x antal otympliga resväskor, 3½ timmars tågfärd, en surtant i sätet framför ultraextremtsuperpratglada mig och Julia, en slemmig sallad, fnissiga snubbar snett bakåt, en honung- och kolamarinerad kycklinglever á la Kina, en rätt äcklig tågtoa och en pratglad konduktör (mer eller mindre) var vi äntligen framme! Jag möttes upp av min hostdad och vår community counselor och hann även träffa Julias familj (världens gulligaste ungar). Jag är så himla glad att jag och Julia bor så nära varandra!!!

Väl hemma togs jag emot av en lycklig unge och en jääättestor kram :) Även min hostmum var såklart glad att se mig och kastade sig över mig. Härligt att känna sig så välkommen! Monica, deras nuvarande au pair från Rumänien kom hem strax därefter med en jättelik pizza. Äntligen riktig amerikansk mat, tänkte jag som bara käkat sallad och bagels sen jag kom. Höhö. Blev även bjuden på ett glas vin som jag så ödmjukt tackade nej till. Herregud. Jag är ju minderårig! Eller ja, egentligen inte. Men ändå :) Någon måtta får det vara.

DÖD av den långa resan (bokstavligt talat 6026 km) och alla förväntningar, förhoppningar och förskrändligheter (vad är det? vet inte, tog det bara för att det började på för..) gick jag upp på rummet och kröp ner i min queen size säng och slumrade vackert in. Eller nåt. Snarare däckade, men ändå.